Därför är jag ingen bokälskare

oksanen

Plats: Silja Galaxy, på väg från Åbo till Stockholm.

Tid: 8.31

Vad: VI:s litteraturkryssning 2017 och ordet bokälskare nämns för första gången. Jag känner kärleken från författarna, att det uppskattar att möta oss läsare. Under resten av dagen benämns vi i publiken minst åtta gånger som bokälskare, litteraturälskare och booklovers på en trevlig, givande och fantastisk litteraturkryssning, Jag ser redan fram emot nästa gång jag har möjlighet att åka med. Det är bara det att ordet bokälskare får mig att värja mig. Kanske är det en yrkesskada, att jag med mitt yrkesval som bibliotekarie ibland upplever att det tas för givet att jag är en bokälskare eller att mina barn lärt sig använda uttrycket med en liten negativ klang när jag försöker inspirera dem att läsa (vilket går sisådär).

Men det är inte bara det som gör att jag inte vill bli definierad som en bokälskare. Förutom att jag har svårt för att dela in människor i olika kategorier samtidigt som vi behöver gör det ibland. Hos mig är viljan och behovet av att själv få definiera mig starkt. Det handlar också om uttrycket känns en smula exkluderande vilket jag återkommer till.

För är det inte så att jag älskar böcker? Jovisst är det så. Litteratur, berättelser, ord och samtal är livsnödvändiga i mitt liv. OM kriget kommer eller jag blir tvungen att vara på en öde ö så hoppas jag få möjlighet att ta med mig litteratur i olika format. Nu hoppas jag att det inte blir så men vad vore livet utan böcker och dess innehåll? Vad det gör med mig. Jag brukar innerligt tacka för att jag blev rätt sjuk i vattkoppor vid nio års ålder och under min konvalescens upptäckte läsningens magi.

Som hängiven läsare och som bibliotekarie tänker jag att ordet bokälskare är delvis exkluderande. Vad innebär det att vara bokälskare, definierar sig alla som läser som det? Och vilket ansvar har vi som läser att motivera och inspirera andra att läsa? I mitt yrke har jag onekligen den uppgiften men kanske också som medmänniska? Jag tänker att det är en skör process att bli en läsare, att hitta sin egen motivation och att få upptäcka ord och berättelser utifrån sig själv. Johannes Anyuru, var en av nio medverkande författare på litteraturbåten 2017 och han berättade att det var genom att upptäcka poesin som han klev in i litteraturens världar (min tolkning).

anjurur

Att inspirera och främja människor till läsning kräver lyhördhet, kunskap om litteratur, olika vägar, metoder och förhållningssätt. Något som biblioteksmedarbetare ofta har kompetens inom.*

Att jag har ett kluvet förhållande till ordet bokälskare blir uppenbart under litteraturkryssningen. Framgent ska jag fundera ännu mer på vad jag som medmänniska kan göra för att få fler att läsa. Kanske handlar det om att fundera över makt, normer och vilka ord jag väljer att använda och inte använda.

Än en gång tack till tidningen VI som anordnade en fin kryssning och kanske att jag mest uppskattade de spontana samtal som det fanns möjlighet till mellan oss som deltog, att få byta några ord med författarna och att få lyssna. Med flera boktips i bagaget stiger jag av båten och tänker att människan är en berättelse.

wolf

Lina Wolff presenterar ”De polyglotta älskarna” en bok jag verkligen kan rekommendera. Och Wolff framförde en fin presentation.

 

//Cecilia Brisander, 170325

*Jag är inte längre yrkesverksam bibliotekarie utan arbetar med regional biblioteksutveckling på Regionbibliotek Stockholm. Folkbibliotek har många olika roller och uppdrag i sitt lokalsamhälle varav läsfrämjande är ett. Att kunna låna böcker är en stor tillgång och viktig på bibliotek men verksamheten är mer mångfacetterad än så.