Trotsåldrar

Jag minns en del av mina så kallade trotsålder. Jag upplever mina barns perioder av trots och andra barns protester.

Jag slås av kraften och energin i trotsåldrarna som barn går igenom och jag kan känna igen vissa beteenden. Viljan att får vara med och bestämma, upptäcka att man har en egen vilja och identitet och att rätten till delaktighet är ju grundbultarna till att trots uppstår och behövs.

Det skulle kanske kunna kallas för något annat men jag använder det begreppet här och nu. Jag har spenderat mycket energi, tårar och känslor av besvikelser de senaste åren vid perioder då det varit extra tufft att vara förälder med barn som vägrar klä på sig, gå till förskolan och acceptera det som måste göras.

Visst har jag lärt mig en del, jag har läst böcker, pratat med andra vuxna och försökt hitta lösningar. Att höra andra berätta om deras upplevelser har varit en tröst. Att inte behöva känna sig ensam. Att känna att jag duger som förälder och att jag gör så gott jag kan.

Jag tror därför på att dela med sig av även de svåra stunderna i livet. Vi möts i det mänskliga och inte i det perfekta.

Några saker för att tackla och underlätta trotsperioderna som jag känt gett viss effekt är att kompromissa, inte alltid vara så konsekvent, låta barnet vara med och bestämma, ge mycket kärlek och ha ett visst tålamod MEN framförallt känna att jag duger som förälder åt mina barn. Det är tufft att vara förälder!

Jag tänker också att det är ok att vara arg och protestera så länge det inte handlar om knytnävar, skrik eller annat som förstör för andra.

Tror också att det finns många trotsåldrar i livet! Men störst av allt är kärleken.

BY, NC, SA Old man and child

2 thoughts on “Trotsåldrar

  1. Många trotsåldrar i livet? Jo, ibland tror jag att min chef tycker att jag är i trotsåldern. Visst kan det vara svårt med barn? När man står där med en som inte ens är hälften så stor men med bestämdheten och viljan stor som en elefant kan då inte jag låta bli att fascineras. Ibland är det bara/bra att skratta åt det!

    Gränsdragningen är svår som vuxen att tillrättavisa barnet att underordna sig i familjen eller att låta viljan som så väl behövs i det vuxna livet blomma ut.

    Man behöver nog inte vinna alla strider som vuxen. Vad tror du?

    • Kloka tankar och inte ska vi vinna alla strider som vuxna men jag tänker kanske på sitt förhållande till sina egna föräldrar och att bryta sig loss från de i livets olika skeenden. Och samtidigt närma sig de och försonas med det som varit.

      Skratt, brukar vara ett bra recept mot trots, håller med🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s