Årets läsupplevelse?

Jag fick en fråga om vilken läsupplevelse som gett starkast intryck under 2017, jag insåg att jag inte funderat på det och därför inte kunde svara men nämnde Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. Den handlar om författarens egna upplevelser av att ha asperger. Som kvinna/flicka stämmer ofta inte de föreställningar om vad asperger innebär, symptomen är inte riktigt detsamma som för pojkar. Det var en mycket tänkvärd bok.

Frågan förföljde mig, jag tänkte att jag borde komma ihåg fler böcker men mindes å andra sidan några kulturupplevelser såsom Swede Hollow , filmen Korparna och utställningen Unfold på historiska muséet.

Som det ofta kan vara så kan insikter komma till en plötsligt. Och så var det när jag idag kom på att min största läsupplevelse 2017 är boken Minnet av vatten av Emmi Itaränta. Bibliotekarie Paula skriver följande om handlingen:

Minnet av vattnet utspelar sig minst tio generationer framåt i tiden. Den globala uppvärmingen har påverkat världen varken geografiskt eller politisk är den som vi känner den i dag. Vi får följa Noria 17 år. Hon bor långt upp i norr med sina föräldrar. Kina har tagit över makten i Europa vilket har påverkat kultur. Norias pappa är temästare, ett yrke som går långt tillbaka i familjen. Det är självklart att Noria ska ta över efter sin far.

Jag läste boken i augusti månad och den väckte så många tankar hos mig om att hur vi lever nu påverkar vår framtid. Ett återkommande tema är vad bristen på vatten kan leda till. Boken kan nog kategoriseras som en dystopi och ungdomsbok men det spelade ingen roll för mig. Trots det dystra scenarier kring plastkyrkogårdar, konflikter och övervakning är boken finstämd och utan att ställa frågor så ger den mig tankar om vad som är viktigt i livet. Jag tycker att dessa tankar och stämningen i boken på många sätt passar in i 2017 med tanke på världsläget. Som den optimist jag är så vill jag tro att förhoppningsvis fler blivit allt mer medvetna om det val vi gör spelar roll t.ex. att äta mer vegetariskt, flyga mindre och konsumera mer sparsamt. Och att var och en kan bidra till en positiv samhällsutveckling trots att det är mycket som vi inte råder över.

Boken Minnet av vatten ger också fina skildringar av thécermonier och jag blev ständigt sugen på the medan jag läste. Att tillaga en kopp och att dricka den på kvällskvisten är en vana jag gärna håller fast vid.

Har du någon läsupplevelse som du minns lite särskilt från det gångna året?

minnet av vatten

 

 

Sommarögonblick

Sommar, det är fina grejer det men också den årstiden då vi kan ha höga förväntningar och förhoppningar. Önskemål om en sommar som inrymmer sådant som gör en bra sommar för en själv. Min sommar har varit skön, en bra blandning mellan umgänge med vänner, släkt och familj och egentid, resor och hemmasemester. Upplevelser och tid för reflektion. Möjligheter att promenera ensam, tillsammans eller med P1 som sällskap. Och så lite rensning, städning och fixande hemma.

Jag tänker att sommaren också handlar mycket om att få känna och uppleva med alla kroppens alla sinnen. Följa naturens gång, se vetet som växer på åkern, höra mina barns skratt, en kärleksfull blick från min man, känslan i kroppen av att bada och att borra ned fötterna i sanden, vakna i ett varmt tält, lukten av eld, känna solen och vinden i ansiktet, plocka blåbär med handen som inte glömmer och att äta blåbär med mjölk, roliga och fina samtal med stora och små, uppleva solnedgångar, få en läsupplevelse, se en bra film eller höra ett radioprogram som lämnar spår, dricka varmt thé kyliga kvällar och den underbara värmen i kroppen efter en bastu. Och tacksamheten över att vara privilegierad, att få ha semester samtidigt som alla årstider, alla dagar innehåller frustrerande, svåra, trötta, tråkiga, ledsamma och tjatiga stunder, så även denna sommar.

Bjuder på några sommarögonblicksbilder och än är inte sommaren slut. På måndag börjar jag dock arbeta igen och det känns faktiskt helt okej. Hur har du haft det?

Därför är jag ingen bokälskare

oksanen

Plats: Silja Galaxy, på väg från Åbo till Stockholm.

Tid: 8.31

Vad: VI:s litteraturkryssning 2017 och ordet bokälskare nämns för första gången. Jag känner kärleken från författarna, att det uppskattar att möta oss läsare. Under resten av dagen benämns vi i publiken minst åtta gånger som bokälskare, litteraturälskare och booklovers på en trevlig, givande och fantastisk litteraturkryssning, Jag ser redan fram emot nästa gång jag har möjlighet att åka med. Det är bara det att ordet bokälskare får mig att värja mig. Kanske är det en yrkesskada, att jag med mitt yrkesval som bibliotekarie ibland upplever att det tas för givet att jag är en bokälskare eller att mina barn lärt sig använda uttrycket med en liten negativ klang när jag försöker inspirera dem att läsa (vilket går sisådär).

Men det är inte bara det som gör att jag inte vill bli definierad som en bokälskare. Förutom att jag har svårt för att dela in människor i olika kategorier samtidigt som vi behöver gör det ibland. Hos mig är viljan och behovet av att själv få definiera mig starkt. Det handlar också om uttrycket känns en smula exkluderande vilket jag återkommer till.

För är det inte så att jag älskar böcker? Jovisst är det så. Litteratur, berättelser, ord och samtal är livsnödvändiga i mitt liv. OM kriget kommer eller jag blir tvungen att vara på en öde ö så hoppas jag få möjlighet att ta med mig litteratur i olika format. Nu hoppas jag att det inte blir så men vad vore livet utan böcker och dess innehåll? Vad det gör med mig. Jag brukar innerligt tacka för att jag blev rätt sjuk i vattkoppor vid nio års ålder och under min konvalescens upptäckte läsningens magi.

Som hängiven läsare och som bibliotekarie tänker jag att ordet bokälskare är delvis exkluderande. Vad innebär det att vara bokälskare, definierar sig alla som läser som det? Och vilket ansvar har vi som läser att motivera och inspirera andra att läsa? I mitt yrke har jag onekligen den uppgiften men kanske också som medmänniska? Jag tänker att det är en skör process att bli en läsare, att hitta sin egen motivation och att få upptäcka ord och berättelser utifrån sig själv. Johannes Anyuru, var en av nio medverkande författare på litteraturbåten 2017 och han berättade att det var genom att upptäcka poesin som han klev in i litteraturens världar (min tolkning).

anjurur

Att inspirera och främja människor till läsning kräver lyhördhet, kunskap om litteratur, olika vägar, metoder och förhållningssätt. Något som biblioteksmedarbetare ofta har kompetens inom.*

Att jag har ett kluvet förhållande till ordet bokälskare blir uppenbart under litteraturkryssningen. Framgent ska jag fundera ännu mer på vad jag som medmänniska kan göra för att få fler att läsa. Kanske handlar det om att fundera över makt, normer och vilka ord jag väljer att använda och inte använda.

Än en gång tack till tidningen VI som anordnade en fin kryssning och kanske att jag mest uppskattade de spontana samtal som det fanns möjlighet till mellan oss som deltog, att få byta några ord med författarna och att få lyssna. Med flera boktips i bagaget stiger jag av båten och tänker att människan är en berättelse.

wolf

Lina Wolff presenterar ”De polyglotta älskarna” en bok jag verkligen kan rekommendera. Och Wolff framförde en fin presentation.

 

//Cecilia Brisander, 170325

*Jag är inte längre yrkesverksam bibliotekarie utan arbetar med regional biblioteksutveckling på Regionbibliotek Stockholm. Folkbibliotek har många olika roller och uppdrag i sitt lokalsamhälle varav läsfrämjande är ett. Att kunna låna böcker är en stor tillgång och viktig på bibliotek men verksamheten är mer mångfacetterad än så.